Sitter och slöläser lite om Åke Svanstedt och anklagelserna som riktats emot honom att det förekommer såkallade grisfösare, alltså typ elpistoler, i hans träning. Vet inte riktigt vad jag ska säga om det hela. Är anklagelserna falska så är det oerhört fult gjort av den eller de som försöker sätta dit honom. Och är de sanna så är det också fruktansvärt, för hur kan man göra så mot oskyldiga djur? Att vapen som grisfösare ens används, oavsett om det sker i slakthusen, på bondgårdarna eller på träningsbanorna är sjukt och fruktansvärt.

För att inte tala om alla larm om vad som  försiggår på svenska gårdar och slakterier, apropå dem. Jag tycker titt som tätt att det kommer rapporter om grisar som lever i sin egen avföring bland döda vänner, grisar som skållas levande mm. Det är så att man kan gråta, och ändå fortsätter folk att köpa, inte mindre, utan mer griskött.

Men värst av allt kan jag ändå känna, det är hyckleriet. Folk som blir så upprörda så fort något sånt här uppdagas men ändå fortsätter att äta kött. Folk som knyter näven och säger "det är förjävligt!" i Aftonbladets Vi5 samtidigt som de har jackor av dun och päls och skor av skinn. Däggdjur upplever smärta på precis samma sätt som människor. De kan känna, uppleva, förnimma, precis som vi kan. De lider också av ångest och stress, de sörjer när deras vänner dör. Och i det avseendet är det ingen skillnad på hundar, hästar, grisar eller kor. De mår alla lika dåligt av vanvård, de har alla lika ont när de plågas. Men samtidigt som vi lägger tusen och åter tusen kronor på vissa av våra djur när de blir sjuka och måste in på djursjukhus, så står vi i köttdisken och tar det billigaste utan en tanke på hur de djuren har haft det. Det gör mig illamående att tänka på, att människor inte fattar bättre. Eller ännu värre, att de fattar bättre, men inte bryr sig.

För man måste faktiskt inte ha kött. Argumentet att "jag har inte råd med ekologiskt kött" faller helt platt på det faktum att man inte måste ha kött. Man kan välja att äta vegetariskt istället. Vi har det valet, vi har en sån stor enorm makt att ändra på den här skiten, vi har den makten i våra händer! Men vi struntar i det, och fortsätter köpa mamma Scans tortyrkött. Det är vad jag kallar det, tortyrkött. För även om just den grisen vars döda kropp jag står och skär i har haft det jättebra i sitt liv så kan jag aldrig veta det. Den kan lika gärna ha levt sitt liv i sin egen avföring bland döda vänner, och skållats levande efter en lång plågsam färd till slakteriet. Och fråga nån av alla de tusen och åter tusen människor i vårt land som just nu står och skär i en död kropp, ifall de skulle göra samma sak om de visste. Eller varför inte, om det var deras egen hund eller katt som blivit utsatt för samma behandling.

Jag tog för länge sedan ett beslut om att i den mån jag kan köpa ekologisk mat. Det har funkat bättre eller sämre i perioder, och den senaste tiden har det blivit mycket o-ekologiskt med tanke på ekonomin. Men en sak kommer jag aldrig mer göra avkall på, och det är att om jag äter kött så ska det vara ekologiskt. Några enstaka undantag har jag gjort sen jag fattade det här beslutet för länge sedan och det ångrar jag djupt. Men här och nu ger jag ett löfte till mig själv: Jag ska aldrig mer äta ett djur som inte fötts upp på ekologiskt vis. Även om det inte ger några garantier så är det så nära en garanti jag kan komma. Det får räcka så länge.

Nu skymmer det ute och folk har börjat tända sina julljusstakar. Det lyser fint från alla fönster. Jag hoppas att alla människor där inne i husen skänker en tanke åt alla djur som måste sätta livet till för att de ska få en god jul. Jag hoppas att de tänker en extra gång när de står i köttdisken och ska välja julskinka. Att de tänker på de djur som vanvårdas där ute, om det så är hästar som jagas med grisfösare eller grisar som krälar i sin egen dynga. För det är på dig och mig och alla dessa människor som det hänger. Bara vi kan ändra på detta och ansvaret är allas.